Familjen Vi

Igår var jag till Barsele och tränade med Dakira och det gick faktiskt väldigt bra. Hon lyssnade mestadels hela tiden, så det kändes riktigt skoj. Hon har lärt sig skall nu och hon blir så glad när hon får skälla :)
Häromdagen när jag och Dakira skulle ut på byn så hoppa hon in i bilen och jag starta den. Men jag kom på ett det kan ta en stund å ta bort all snö så att jag skulle släppa ut hon igen. Då ser Dakira grannens son som dagligen hälsar på sin gamla mor  och hoppar ut från bilen, ut på trottoar/vägen och skäller ut han efter noter. Jag kan ju inget annat än att se lite generad över situationen. Jag kallar på Dakira men hon har fullt upp med att varna mig att det går ju faktiskt en människa här! Jag tar tag i hon och blir lite pruken över att hon inte lyssnar och skickar tillbaka hon in till gården. Hon  tog inte detta som en tillsägelse överhuvudtaget utan hoppade gladd runt som en förvuxen kanin. Hon känner att jag inte riktigt är på tip top men jag kunde ju inget annat än att le när hon hoppar runt som en förvuxen kanin i snön.
Men hon får lära sig varje dag att jag är the queen :)
Ja, hon är tokigt denna dam.



Jag sov som en kråka inatt, gick upp ca kl 06,45. det har varit en full dag i dag och det känns för jag är helt slut i huvet, det är inte mycket som krävs för att jag ska bli okonsentrerad och bara bli paralyserad. Jobbigt.

Jag va hos S idag och vi bakade bullar, färga mitt hår, åt en fryspizza (lyx). Sen for jag till modern, tvärprata och hämta hunden. Hem å laga mat och ner i källarn för å måla. Sen fick jag ett samtal från S och fick information som jag fortfarande inte har kunnat ta in, jag kan helt enkelt inte fatta.
Det är vid ett sånt här samanhang som man hoppas att sin familj och vänner mår bra.

Nu ska jag sluta...


Hade!!!

//J och Dakira